Minnesanteckningar från Kviberg

Separationen från det ockuperade huset var inte det lättaste. Jag saknar det och människorna, att känna sig i rörelse. Vakna av att de första har börjat sätta på morgonkaffet, somna när folk mitt i natten fortfarande är uppe och spelar spel. Många av dessa människor kände jag knappt, nu tänker jag på de hela tiden. Jag vet att den upprymda känslan som jag just nu känner i kroppen kommer att gå över, det är okej, det är alltid så efter separationsångesten efter ett ockuperat hus, därför tvingar jag mig själv (då jag fortfarande är på topp) att tala ut från hjärtat, då jag fortfarande känner värmen inom mig. Först och främst för att läsa igenom det här när bitterhet och tröttheten slår till och vill mosa sönder oss, som en liten hälsning till mig själv den dagen jag tänker ge upp. Det var på inget sätt en helt annorlunda ockupation från de andra, visserligen syntes många nya ansikten till, men ockupantscenen i Göteborg har från aktion 1 haft stor omsättning av människor. Vissa lägger av helt och hållet, flyttar, kommer tillbaka, och några stannar. Varje ockupation är unik så det är klart den senaste har varit speciell, framförallt för att det var en del av kampen om Göteborg-kampanjen då många andra närliggande aktioner ägde rum.

Jag vill skriva ett minnesprotokoll fö att minnas vad vi har gjort, varför vi gick in i en övergiven kåk som har stått tomt sedan 1996, som har ett förfärligt förflutet och som med sina gigantiska tomma rum och sina förbarrikaderade fönster kan ge ett skrämmande intryck. Hur orkade folk ta vaktpass mellan 4-6 fast på morgonen, jag tänker på Paradise Hotel.

En tjej mellan 25-30 års åldern utan utbildning, med förkärlek för direkt aktion, lågkultur och drickandes litervis med kaffe. Paradise Hotel för fattiga. Mat hittat från containrar, inget varmvatten, linsgryta och timmtalslånga möten om allt och ingenting. Istället för kommersiell TV radikal politik. Polisen lät oss vara kvar eftersom vi frivilligt skulle lämna vårat paradis.

Vi hann komma ut med vårat budskap – bostad åt alla, bevara kviberg marknad, avgiftsfri kollektivtrafik och jag vet inte om vi konkret påverkar samhället, men vi sprider ett exempel, ett hjärnspöke för väldigt många människor därute. Kan du inte få något, ta det! Vill du något, gör det! Direkt aktion i sin renaste och bästa form. Nu är det exakt en vecka sen vi gick ut från huset, exakt två veckor sedan vi tog oss in. Jag minns en kille som klampade in vid sex på morgonen, han hade sovit hemma hos sina föräldrar (han bodde fortfarande hemma) bara för att han hade skrivit upp sig på ett vaktpass. Vem går upp för att man skrivit upp sig på ett vaktpass andra sidan stan, jag smälte. Och jag smälte så många gånger under dessa dagar, vi är många som är beredda att göra i princp vad som helst för att stoppa utförsäljningen av det som är vårat, och husockupationer är ett bra exempel på vad man kan göra. Men glöm inte att skriva din egen minnesanteckning

Inlägget är tidigare publicerat på forumet socialism.nu